Nära samtal och god latte

Träffade min äldsta vän, C. Det var längesedan vi hade tid att prata. Vi har glidit lite isär, tycker jag. Kanske befunnit oss i olika nivåer i livet, barn/inte barn men nu har vi båda barn.

Vi tog lilla E på promenad och fick pratat ordentligt. Vi fikade på ett jättemysigt fik medan E sov.

Det var så mycket jag inte visste om min vän, hur jobbigt hon haft det med en konstant arg bebis. Det hade lättat de senaste månaden sedan E börjat krypa men jag kunde känna att hon var på gränsen av vad en kvinna kan orka. Hon fick en kram, lite peppande ord och vi hade nog båda gråten i halsen.

Vi svalde sista slurken Latte och E vaknade. Vi handlade sushi, pratade vidare, lekte med E och sedan åkte jag hem. Min vän sa: Det här är en av de bästa dagarna på länge.
Tack C, för att jag fick bidra till den braiga dagen.

Sen funderade jag. Varför hade jag inte ringt henne mer? Varför låter man vänner vara när man tror de vill vara i fred när de egentligen skulle behöva hjälp? Varför ber vi svenskar inte om hjälp när vi behöver? Jag fanns ju här hela tiden men trodde/antog att de hade fullt upp, så där som man har som nybliven förälder. Men istället höll min vän på att brytas ner och jag märkte ingenting. Jag ska väl inte ta på mig för mycket men jag ska försöka bli bättre på att hålla kontakt, envisas lite mer. Höra av mig. Envisas. För jag finns ju här, bara ett mejl, samtal eller promenad bort. Så är det.

Jag hoppade av vid Östermalmstorg och tänkte gå upp till Panduro och titta. Hoppade in i olika affärer på vägen, mysigt. Det blev inget nytt på panduro... det är fullt hemma. Tänkte kanske ta en latte till och läsa en av mina braiga böcker. Se intellektuell och svår ut ;-) men istället åkte jag hem. Kollade mejl, råddade i lapptäcksprojektet för min vän M. Bestämde att i morgon blir en dag med barnen. kanske film, kanske Kulturhuset, sushi (they love it!) och kanske middag med maken och barn på kvällen... vi får se.