Ge aldrig upp av Michael Alonzo

Av en slump såg jag boken bland "fakta" och blev genast nyfiken när jag såg att det handlade om en man som kämpar för att få träffa sitt barn. En annorlunda vinkling får man säga när man mest läser om kvinnors utsatthet. Bokgänget tyckte det var ett bra val och den fick det bli.

Jag startade direkt på kvällen och läste raskt 60 sidor. Språkmässigt kanske inte något genialt men ämnet, mycket intressant med misshandlade män, sin familjs historia som går igen och igen och kärleken till ett ofött barn. Bra början, intressant och lockande.

2008-06-18 Halva boken är läst. Jag blir upprörd av att det är så att män har mindre rätt till sina barn än kvinnor. Att det verkar vara samhällets inställning att män inte vill ta sitt ansvar, att kvinnors handlingar inte likställs med mannens... Jag är själv skillsmässobarn och självklart skulle jag ha velat haft en närvarande pappa. Jag önskar att min pappa hade velat kämpa så som Alonzo. För tyvärr är det väl så att det finns för många pappor (som min) som tar avstånd och faktiskt inte gör detta som Alonzo försöker uppnå.

Jag undrar varför han inte anmäler henne, när hon är så våldsam, undrar om det inte sett bättre ut om han gjort det... Å andra sidan är det intressant att en man i denna situation reagerar precis som en kvinna och att detta med våldsamhet verkar gå i arv... och att man på ett sätt precis som de misshandlade kvinnorna hamnar i samma situation...

Det är fördjävligt när det finns vilja från båda hållen (man/kvinna) att samhället inte kan göra mer att männen sitter i en rävsax, vad det verkar. Framför allt är tanken att föräldrar som inte lever ihop ska få någonslags terapi för att barnen inte ska hamna i kläm för hur man än vrider och vänder på detta så är det barnen som hamnar i kläm. Pappa-lösa barn. Tänk om jag fått en sån här bok av min far.
2007-06-20 Märkligt att jag på kort tid betat av två böcker om fäder, denna och Åsa Linderborgs bok. Två så olika men med samma budskap - kärleken.